Relationbloggen Dina, mina, Alla relationer

Killar som bara har tjejkompisar, typ

Tanja Suhinina skrev för ett tag sedan ett blogginlägg om tjejer som hänger mest med killar och skryter om det och jag fick uppmaningen att skriva ett inlägg om ett slags köns-/genusmässigt motsatsförhållande - om (heterosexuella) killar som mest hänger med tjejer.

Anledningen till att jag kände mig manad att grotta ner mig i ämnet beror på hur min egen vänskapskrets ser ut och eftersom den inte verkat delad med många andra har jag alltid funderat på varför. Varför ser det ut som det gör för mig och varför är den konstellationen relativt ovanlig?

Till att börja med lyfter jag något som Jante inte alls skulle gilla och det är att jag har en ganska bred men utspridd vänskapskrets. Jag har många nära vänner jag har relativt sporadisk och sällsam kontakt med. Förutom några få undantag så är de absolut flesta vänskapsrelationer jag har tvåsamma sådana tillsammans med kvinnor. Undantagen består i några män jag tyvärr har jämförelsevis sämre kontakt med samt ett gammalt kompisgäng med uteslutande män från min tonårstid. Ett påpekande, som jag tror är ett viktigt sådant, är att jag föredrar just tvåsamma relationer - oavsett relationens art. Det gäller även vänner. Att flera av mina vänner umgås samtidigt med mig och tillsammans innebär inga problem men jag skulle aldrig känna mig nära eller vilja komma nära någon av dem i en sådan situation. Det är för intimt för att delas på. Relationen i sig är för intim för att blanda ihop eller in i en annan nära relation.

Och det är lite där jag hamnat i mina försök att förstå mig på mig själv och mina (vänskaps-?)relationer. Jag känner att jag behöver ha personen för mig själv för att kunna komma personen så nära jag vill i respektive relation. Att Inte ha en känslomässigt intim relation med någon förkastar hela poängen med relationen och gör den till något jag inte ens skulle vilja kalla för just relation. För att i sin tur komma någon så nära och få relationen att bli tillräckligt intim krävs det kommunikation - känslomässig kommunikation - och i min värld finns det bara två sätt att kommunicera känslomässigt; att prata om känslor och att fysiskt uttrycka dem.

Att det då oftast är kvinnor jag blivit vän med känns i kombination med gällande normer och könsroller inte alls förvånande.

Tanja skrev bland annat så här:
"Jag tycker inte att det är särskilt uppseendeväckande eller intressant om en tjej mest umgås med killar. Intressant blir det när tjejen får det att låta som någonting att vara stolt över, och riktigt intressant är det för att det verkar vara någon sorts mönster."

Frågan är då om det är vanligt att män hänger mest med kvinnor? Och finns det ett mönster i det beteendet?

Ska jag vara ärlig så känner jag bara till en enda klyscha eller norm vad gäller män som umgås med kvinnor utan förutsatt självklara sexuella intentioner och den är på sin höjd vag och belyses egentligen oftast från ett helt annat perspektiv; kvinnor som umgås med homosexuella män. Jag kan ha fel men det är så jag uppfattat normen och mönstren. Av de män jag känner eller känner till som umgås mest med eller har flest vänner som är kvinnor är alla självdefinierat homosexuella.

Om jag ska se ett mönster så är det just den uppfattat självklara sexuella intentionen som bestämmer reglerna och det är också precis det jag ser som den största anledningen till att (bi-/heterosexuella) män sällan har (bi-/heterosexuella) kvinnor som vänner.  Det har och märker jag av själv också. Många av de vänskapsrelationer jag har började som relationer med fysiskt intima inslag. Om jag tar kontakt med en kvinna jag tex träffat på en fest så är det inte oväntat om hen uppfattar mitt initiativ som (hetero-)sexuellt.

Men det går ju åt båda hållen - om jag får direktöversätta lite skevt. Vad är egentligen attraktion - är den nödvändigtvis sexuell? Och hur ser skillnaden ut mellan En känslomässigt intim relation och en annan? Finns det verkligen några skillnader förutom de direkt fysiska som faktiskt är relativt innehållslösa? Hur kan någon sätta skillnad mellan intim och intim?

Samtidigt brukar jag vara den första som påpekar samma skillnad, på sätt och vis. Det är en väldig skillnad mellan intentioner och intentioner. Intentionerna till En sorts intimitet och en annan. Det är klart att mina intentioner alltid är intima eftersom jag inte ser någon poäng med något annat. Men beroende på om den intimiteten är fysisk eller inte betygsätts den - jag - också. Den begränsas. Jag begränsas. Och intentionerna måste hela tiden bekräftas vara allt annat än fysiskt intima. Allt för att min trovärdighet inte ska förgås, att all tillit inte ska försvinna. Om inte intentionerna är fysiska för båda parter, det vill säga...

Sexualiseringen tar sin plats i samhällskonstruktionen.

Sammantaget ser jag det som den egentligen enda stora orsaken till att det är så sällan (heterosexuella) män har mest kvinnor som vänner. Det är helt enkelt inte socialt genomförbart i en normativ miljö. Att (alla) män bara är ute efter att knulla och att det är någonting förkastligt är lika självklart som att vatten är blött. I de fall det ändå går att genomföra beror det samtidigt på just möjligheten till känslomässig intimitet utan nödvändig sexualisering. Även om jag själv som person ser intimitet som fullt sexuell oavsett om det är en fysiskt sådan så ser inte normen likadan ut. Att det då är kvinnor (de heterosexuella) männen/vi väljer blir då inte heller så märkligt med rådande genusordning. Om det är ett genus som får större möjlighet att utveckla ett verbalt sinne för känslor så är det nämligen inte vi.